miss elljot

Jag hade mest hört skräckhistorier inför Lidingöloppet, hur otroligt jobbigt och backigt det är. Och så längden, 3 mil! Den längsta distans jag hann med att springa innan loppet var 12 km. Och så min högra fot som smärtat och krånglat sedan i våras så fort jag sprungit. Men med nya asdyra skoinlägg och fri från sjukdomar så stod vi iallafall där vid starten för det 50:ionde Lidingöloppet 2014.

Kl 13:50 bar det av för min del. Jag hade proppat i mig kolhydrater halva veckan och kände mig svullen som en julegris (inga mer smörgåsar nu på ett tag). Hade bestämt att ta det superduperlugnt i början och inte stressas med i de snabbas tempo i risk att få håll och inte orka hela loppet. Så jag joggade fridfullt på med fin musik i öronen. När jag hade passerat 1 mil, kände jag woow! Det här går ju bra! Vid 1,2 mil tänkte jag oops, nu har jag aldrig sprungit längre... Vid 1,5 mil kom lyckosruset - Halvvägs! Och jag hade goda krafter kvar och inget håll och ingen smärta! 

Sen kom de värsta backarna som jag blivit varnad för. Men nu hade jag som kommit in i ett flow och rullade bara på i mitt 6-7 (min/km) tempo. Gick upp för de brantaste backarna. Sista milen var riktigt tung med Abborbacken & Karinbacken. Började få mer och mer ont i hö fot. Men samtidigt kände jag att Asch, nu är det ju bara några km kvar! Och håller jag detta tempo så kanske jag kommer i mål på under 3:30. 

Vid upploppet och sista 100 metrarna ökade jag och swichade in i mål på 3:28. Så nöjd och glad! Jag hade sprungit 3 mil. 3 jävla mil! Trodde jag aldrig. Mitt bromsmål för mig själv var att komma runt överhuvudtaget, som silver under 4 timmar, när jag under loppets gång började måla upp bilden att ta sig i mål på under 3:30 så var det så himla skönt att klara det!! 

Att det sedan var kaos i trafiken och vi fick lov att GÅ hela vägen från Ludingö in till stan är ju en annan tråkig historia. 

Mina fötter låter hälsa att de är på bättringsvägen men ber om några lugna veckor nu.

Nu fortsätter våran träning mot Vasaloppet!

Må väl! Pok