miss elljot

Skador och känningar i armbåge och hand övervanns. 

Vi var mer än förberreda på Vasaloppets morgon med vår egen PT Gruving i bilen som vallat våra skidor perfekt och gett oss specialtips om det mesta. 

Kl 03:40 steg vi upp och gjorde oss iordning. När vi kom fram ner till byn så blev vi liiite rädda först då vi var tvugna att gå över ÄLVEN för att komma till starten! 

Sen blev jag mest brydd i att det var såååå lerigt och blött överallt. Mina vita pjäxor var allt utom torra och vita redan innan startskottet. 

Efter ca 7 kissningar i skogen var det äntligen dags! 

Startskottet gick och alla åkare for iväg! Här gick det snabbare än jag trott innan. Men väl framme i den första berömda backen så var det STOPP! En frustrerande väntan och trängsel när 15800 ville fram på en och samma gång. Men det var bara att bita ihop, andas och inte hetsa upp sig på alla galningar som man hade runt omkring sig. Efter ca en timme var jag uppe för den jävliga backen och då återstod bara 87 km till Mora! Men nu gick det mest lätt utför. Och efter några stakningar var jag plötsligt i Smågan och första vätskekontrollen. 

Det blåste en del när vi var ute på typ myrar och dylikt. Och spåren var rättså slaskiga och bitvis väldigt ostabila. Och lite då och då var man plötsligt ute på öppet vatten och skidor och pjäxor genomblöta! Men jag var helt inställd på att det skulle vara värre, eller det blir nog bara sämre längre fram på dagen ju varmare och slaskigare det blir. Så jag körde på och "njöt" av de sk spår som fanns. Km efter km avverkades. Backarna innan Risberg var riktigt jobbiga. Men sen träffade jag "Big B" i spåret, som jag visste startade i samma led som mig. Vi åkte ihop och pratade och några fler gubbar anslöt sig och det var riktigt god stämning i spåret. 

Plötsligt var vi i Everstberg och hade därmed åkt halva loppet, 4,5 mil!

Och där stod mamma och pappa. Äntligen! Hade kollat efter dem vid varje station. Stannade och kissade och böt till torra strumpor (som ändå blev blöta igen 10 min senare, men kändes värt just då). 

Jag sa till mamma att "det här var väl inte så farligt" sen var jag tvungen att dra vidare. Nu visste jag att det typ bara skulle gå nedför ett bra tag. Var lite orolig att jag skulle ramla i några branta backar, men det gick bra att åka på eller ploga lätt nedför. Nu hade jag kommit ikapp lite bättre åkare så det var bara att hänga med flocken. Efter några km stod PT Gruving i en backe och Hejjade. Fick en otäck slurk av nån kaffeblandning och vi konstaterade att skidorna inte kunde bli bättre så jag fick åka vidare. Sen kom Lundbäcksbackarna och de flesta åkte/gick i slowmotion. Jag tror att det var här som spårmaskinen dök upp för första gången! Det gillades skarpt! Två riktiga fräscha härliga spår! De blev snabbt fyllda med åkare.

Plötsligt var jag i Oxberg. Och "bara" en tjejvasa kvar = 3 mil. Var ganska trött nu. Drack av allt, dvs sportdryck, blåbärssoppa och buljong. Kissade på en bajjamaja. Satte i musik i öronen och fick nya krafter. Började förstå att jag skulle kunna hinna i mål på under 10 timmar om jag åkte på lite nu. Med en bra låt i öronen så sprang jag upp i backarna och kände mig stark igen! Trodde jag ja... När det var ca 2 mil kvar gick jag totalt in i väggen. Alla krafter dog... Ryggen värkte, fötterna plaskade och började kännas bortdomnade, hö armbåge smärtade till. Alla jag nyss åkt om i full fart åkte nu om mig. Kämpade för varje kilometer. Men nu var det inte långt kvar. Var som i ett töcken när det bara var nån km kvar och vi var framme i Mora. Jag hade nu god marginal till 10 timmar så det blev "Olles skidfärd", dvs väldigt lugnt, genom hela staden. På upploppet grät jag nästan. Och med mina sista krafter stakade jag allt vad jag hade de sista 100 metrarna in genom mål.

Så jobbigt.

Så skönt att vara i mål.